Att leva i en bubbla

Under de senaste veckorna har jag fått tampas med en envis förkylning. Jag hade tänkt att om jag inte låtsas om den så kanske den försvinner men det visade sig vara en dålig plan, för plötsligt däckade den mig totalt. Så det blev mycket vila och ett berg av näsdukar för min del under en veckas tid. Min son uttryckte sig så snällt han kunde när han påpekade att jag inte ser så pigg ut: ‘Du ser ut som en Angry Bird som gråter’. Japp, det stämde mitt i prick! Både nosen (näbben) och ögonen rann oavbrutet.

Senare kom jag på mig själv, när jag pratade med en vän, att jag hänvisade till ‘att jag levt i en bubbla’ under förkylningen. Jag hade stannat hemma och inomhus i flera dagar. Det var självvalt och nödvändigt. Jag kom att tänka på att det finns olika former av ‘bubblor’ man hamnar i, både bra och dåliga, självvalda och även mer eller mindre påtvingade.

Är man riktigt kär lever man gärna i sin (kanske) rosa bubbla. Allt känns lätt, varmt och glatt. Det riktigt pirrar i en och man kan inte sluta le. Man vill spendera så mycket tid som bara är möjligt med sin kära. Tid för sömn verkar knappt behövas, så konstigt! Vilken härlig bubbla! Du som är i den, njut i fulla drag 🙂

En annan trevlig bubbla är ‘bokbubblan’, tycker jag, som inte kan tänka mig en dag utan att läsa en bok. Det är en form av avkoppling jag burit med mig sedan barndomen, då jag var en aktiv besökare av byns bibliotek. Jag kommer väl ihåg mitt lånenummer: 1789. Jag minns kvällarna när pappa skjutsade mig och mina bröder till bibban. När vi kom hem satt vi runt köksbordet och läste om Marsupilami, Gaston, Lucky Luke och Fem. Ibland åt vi popcorn. Total lycka! Nu är jag minst lika lycklig när jag får läsa om Femgängets äventyr för min son i vår alldeles egna ‘bokbubbla’.

En mindre trevlig bubbla är ‘utmattningsbubblan’ som jag väljer att kalla den. För egen del hann den ikapp mig till slut efter att jag sprungit undan i flera år. Nu i efterhand tycker jag att jag ‘borde’ ha sett att den var på väg. Men det är lätt att se det så nu. Då pressade jag bara på – ‘sen när det här är klart så ska jag ta det lugnare – stilen’ höll mig flytande en lång tid. Tills det kom en paus. Min paus kom när ett vikariat tog slut inför ett sommarlov. Först då märkte jag hur trött jag var. Men jag trodde att det skulle ‘fixa sig’ fort. Jag hade ju läst (bl.a. i veckotidningar) om personer som varit utmattade och ‘kommit igen’ efter en månad eller två.

Så var det inte för mig. Under sommaren orkade jag tack vare min son. När han på hösten började skolan märkte jag att jag gärna kröp in i min bubbla. Jag skämdes för att vara arbetslös (fast jag knappast skulle ha orkat arbeta heller), jag ville inte träffa folk (särskilt inte dagtid) ifall de skulle fråga för mycket. Jag levde som en skugga, gick bl.a. omkring och släckte lampor i mitt hus, så att det skulle se ut som att ingen var hemma. Sedan, efter en tid, bad jag om och fick hjälp av en klok och tålmodig person. Då började jag sakta krypa ut ur min bubbla. Är du i en liknande bubbla? Snälla, tro mig, det blir bättre. Du är inte ensam. Det tar tid. Det får ta tid. Kanske det skall ta tid?!

En sista bubbla, för det här inslaget åtminstone, är bubblan man befinner sig i under t.ex. en avslappning. Bilderna man ser, rösten eller musiken man följer, ofta svaren man får. För att inte tala om känslan efteråt!

Du som läst detta, kommentera gärna! Berätta om dina bubblor 🙂

Sköt om er allihopa!

135

1 comment on “Att leva i en bubbla

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *