Att duga som man är.
Under den senaste tiden har jag funderat mycket på det här med att duga. Med sorg i hjärtat kan jag konstatera att den yttre kritiken och synen på hur man ’borde’ vara kan noteras i tidig ålder. Redan i lågstadiet (eller kanske tidigare) skall man tydligen vara på ett visst sätt och klä sig si eller så för att duga i sitt kompisgäng. Min son som går i fyran har bl.a. fått höra att han är för sprallig och barnslig: ’Vi är inte barn, utan ungdomar’, ’Vi leker inte, det är barnsligt’. Byggs vänskap på sådana grunder? Skall du vara rädd att sparkas ur gruppen ifall du agerar spontant och äkta på något?
Milda makter, vart har alla så bråttom? Vuxen hinner man vara till lust och leda. Dessutom är det inte förbjudet att vara barnslig som vuxen heller. Eller kanske det är? Jag undrar.
Det sägs att det inte är händelsen som klämmer ner oss i skorna, utan det vi tänker om händelsen. Jag-bilden förändras inte när självbilden är stark. Jag tycker det krävs både livserfarenhet och övning för att nå en sund självbild. Hur skört är inte barnet? Får ett barn upprepade gånger höra att det inte duger, så är risken stor att det blir barnets sanning. Och vad händer, jo barnet blir småningom vuxet men känslan sitter kvar.
Vad kan vi då göra som föräldrar/vuxna? Jag tror vi kommer långt med att lyssna tålmodigt, uppmuntra, berömma, ge tid för lek men också tid för vila och sömn. Att bara vara ibland. För att citera Astrid Lindgren: ”Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv”.
Sen har vi då oss kvinnor. Hur många av oss håller inte på att drunkna i alla ’borden’ och ’måsten’ för att duga? Vi borde hinna med allt på ett effektivt sätt (tror vi). För alla andra väninnor fixar ju det med glans (tror vi, på basen av de perfekta fotona vi ser på sociala medier). Så vi tror vi borde göra allt till 100%, vilket sällan fungerar, inte för någon alls.
Borde vi verkligen ägna tid åt att eftersträva den s.k. perfekta kroppen? Varför inte istället ägna tid åt att lära oss tycka om vår kropp som den är, komplett med sina små skavanker men fullt fungerande? Som en fiffig kvinna sa: ’Varför skulle jag inte få vara lite rund, jag är ju faktiskt 40+’. Detsamma kunde gälla alla åldrar och kroppsformer, tycker jag. Så länge du mår bra mår din kropp bra.
Borde vi alltid tacka ja och ställa upp till höger och vänster? Kanske det är okej att säga nej ibland och satsa på återhämtning och sitt eget välmående när man känner sig trött och stressad? Ibland känns det som att vår livsstil och livstakt suger musten ur oss. Allt går så snabbt, ingen hinner riktigt med. Vi bombarderas ständigt av intryck.
Ibland upplever jag en känsla av lättnad när jag tar en promenad och medvetet lämnar telefonen hemma. Det är som att landa i sig själv en stund. Rekommenderas varmt.
Ha det så bra! Vi hörs 🙂
Åh vad jag önskar att vi skulle ha hunnit pratas vid mera när vi träffades i februari!
Du skriver så omtänksamt och klokt. Ja-a, vart har vi bråttom? Här på mitt jobb har vi (alltid) ofta bråttom, och det sätter sina spår. Jag har jobbat så hårt (tänk att man måste göra det) för att prioritera livet utanför jobbet och finna en balans. Det är så svårt i ett samhälle som bara rusar. Men jag tänker också på eleverna och brukar ofta säga åt dem att familjen och hälsan kommer först, alltid. No matter what. Många av dem har, precis som du beskriver, så mycket press på sig från alla håll.
Och exakt: vi tittar på varandras sociala media konton och jämför — åh, det är så sant.
Jag tror att vi kvinnor också lärt oss någonstans att vi inte ska klaga så då visar vi istället upp en förskönad fasad.
Nu har jag bokmärkt din blogg så jag kan titta in!
Så imponerad och glad över att se dig starta din business!