Om att falla.
Jag ser idag flera inlägg på sociala medier gällande mental hälsa. Bra! Istället för att själv kopiera väljer jag att skriva några rader.
Att det finns många som mår dåligt i dagens samhälle är ingen nyhet mer. Takten har varit alldeles för hög alldeles för länge. Att vara hårdhudad, stresstålig, känslokall och perfekt (utåt sett) har blivit vardagsmat, speciellt på arbetsplatser. Personalen har det ofta minskats på och de ’lyckliga’ som fått stanna kvar har överösts med uppdrag, ’to do’- listan har blivit längre och egentligen helt omöjlig att hinna tampas med under en normal arbetstid. Så det kanske blir övertid…om man får…annars jobbar man kanske på egen tid bara för att minska sin egen stress. Så här fortsätter det.
’Men så här ska det väl vara?! Alla andra orkar ju. Jag borde vara glad som har ett jobb att gå till. Jag är säkert ’bara’ för känslig, jag överreagerar på saker?! Snart är det semester, då kan jag äntligen vila’…
Kroppen skriker stopp, stopp. Jag väljer att inte lyssna. Till sist smäller det! Pang! Eller så händer det i all tysthet utan någon smäll alls.
’Jag borde ha orkat, vad är det för fel på mig? Alla andra orkar ju’. Skam, skam, skam. Den jäkla skammen. ’Nu får jag se till att komma på benen illa kvickt. Ett par veckor borde nog räcka’. Men det räcker inte. ’Vad är det för fel på mig? Alla andra orkar ju’. Man drar sig undan, vill inte träffa någon, vill inte svara på känsliga frågor. Tills man inser att det här kan ta tid, det får ta tid, det ska ta tid! Att ingen, i slutändan, är en maskin.
’Been there, done that – did NOT (in a million years) buy the t-shirt’. Man faller, stiger upp, kanske faller igen, stiger upp osv. Men jag tror ändå att fallet kan bli lite mjukare för varje gång. För man får mer kunskap och erfarenhet om hur det är att falla. Man vågar börja prata om det, så småningom. Sluta skämmas.
Det kanske blir lite, lite lättare om det händer igen.
Ta hand om dej. Vi hörs!